July 15, 2008

alla pratar om mig, ingen pratar med mig. vet inte var jag ska börja. jag är trettio och bitter för att livet typ är slut och jag är sjutton och ligger på marken på en festival och skrattar för att det är så kul när man råkar snubbla över ingenting eller jag är nitton och lite handlingsförlamad när det kommer till vuxna grejer som planering, städning, matlagning, viktiga telefonsamtal och räkningar.
jag är sentimental och pinsam och gråter, alltså hulkgråter, när håkan hellström sjunger nu kan du få mig så lätt i solnedgången. jag går till birkenstockaffären och köper frökenskor, jag går och fikar ensam, jag röker inte, jag går på svartklubb nykter, jag packar ner klänningar som blir för små i påsar, jag tar paus mitt i maten för att gå och spy.
hej, jag är gravid, jag har en bäbis i magen, jag ska bli någon slags mamma. det är konstigt stort och glatt och ensamt.

jag är inte jätteorolig bara lite trött på att behöva lugna min omgivning. jag vet inte vad jag ska säga, vet inte exakt "hur det är med allt", vet ingenting om min framtid, var jag ska bo, var jag ska få mina pengar ifrån, vad jag ska göra om ett och ett halvt år. än.

ibland är jag rädd typ för att det ska ramla ut när jag kissar, eller att jag ska ha sönder det när jag ligger på mage eller att det bara ska dö. och jag blir väldigt rädd när jag tänker på hur stort det ska bli i mig och att det ska komma ut på något sätt och för min kropp som förändras. vidare är jag rädd för att jag inte vet hur man hittar på roliga saker på helgerna, eller hur man gör för att alltid ha mjölk hemma till frukost. jag är rädd för att jag ska få en tonåring som hamnar i dåligt sällskap och säljer droger och blir kriminell och inte berättar någonting.
jag är rädd för att bli en såndär mamma som bara säger ”mamma älskar dig” och inte pratar med sitt barn, är rädd för att inte ha tålamod, att jag liksom inte ska ORKA prata med mitt barn utan bara prata över huvet på det så att det blir utvecklingsstört och inte fattar hur man kommunicerar. jag är rädd för att folk runt omkring mig inte ska orka prata med mig för att JAG blir utvecklingsstörd och inte fattar hur man kommunicerar. jag är rädd för att det ska ha någon medfödd sjukdom, att det ska växa upp och det visar sig ha fått snedvridna värderingar, jag tänker typ dåliga förebilder, kanske vapen. jag är rädd för att JAG ska vara en dålig förebild eller för att tappa bort mig själv i präktigheten i att vara en bra förebild. jag är rädd för att börja gå runt i träningsoverall, tappa kontakten med mina vänner, vara utanför. såna saker.

är det någon kategori människor jag har svårt för är det unga mammor, jag föraktar unga mammor, så himla hej jag har inga intressen men nu är jag mamma jag har verkligen hittat meningen med livet.
ahaja.

 jag vill inte vara sån.

nu hanterar jag allt genom att stuva makaroner, hämtade direkt ur min barndom.

sen blir jag helt rörd och sådär pinsamt amerikanskfilmsentimental igen när jag tänker på att jag faktiskt har sett hur perfekt hjärtat slår, att jag har en nästan hel människa inuti mig som rör sig och som till och med har naglar på fingrar och tår.  det är väldigt fint att ha dubbla hjärtslag.