vet inte vad som är bäst av att veta eller inte veta. att säga eller inte säga. att synas eller inte synas. för hur ska någon kunna veta om det inte syns men om det kommer fram FÖR mycket kanske det är FÖRödande. avfärdar mycket jag tänker/känner för att det är FÖR klyshigt, hjärtan hjärnan beter sig så likt. gammal slutsats: människor är så lika, lika rädda och för nästan första gången har jag och hjärtat hamnat i en situation då jag inte vågar chansa vågar inte go girl vågar inte ta steget för vi är så rädda för misslyckandet för kniven fallet magplasket vadnivill. hjärtat och jag,

jag känner inte igen mig själv sånhär för det brukar inte kännas lika viktigt men någonting i mig säger att priset är för högt så istället pratar jag, pratar om dig med alla istället för med dig, om mig med alla som kan vända det emot mig, och det kanske faktiskt inte handlar om dig och jag kanske inte är rädd för fallet utan för hoppet     som jag kan tappa och jag vet fler som varit här, vi vet ju redan allt det här

om det onåbara som förvrider oss, leder oss in i självupptagna typ tunnlar och det är bara början för ju längre in längre bort vi hamnar med oss själva desto viktigare känns det och  desto svårare blir det för desto räddare blir vi om hoppet som kan försvinna ifall det skulle visa sig att allt var så mycket mindre än vad hjärtat ville tro om det största, för ju längre bort jag hamnar med mig själv desto mindre blir jag desto större blir du,   jag tror inte ens att du vet om det för jag har liksom glömt bort att säga något, ler bara stort med rödvinständer när du frågar hur det är med allt och så har jag säkert klänning och fullrufsigt hår och säger jorådeärbra som om allt skulle vara normalt som om hjärtat inte slår jättefort som om vi skulle ha varit bakanta för alltid och som om jag aldrig skulle blivit imponerad eller som om jag inte undrar (vem du träffar istället för mig) så vill jag att du ska tycka att jag inte bara är är snygg utan också intressant och lite rolig men inte för rolig för också djup unik och fantastisk och sen inser jag hur sjukt allt är för vi har gått hem handihand typ tre kanske fyra gånger      för jättelängesen,

upp på taket med hjärtat och självförakten och förnerdringen och

så vidare

serri

stör mig så mycket på människor. kanske särskilt på människor som överanvänder ordet MYSIGT (MYS, MYSET, MYSIGA, MYSSÖNDAG). och herregud i kombination med ordet HÖST. det är så MYSIGT med HÖSTEN alla löv får MYSIGA färger och man kan bara gå runt och MYSA på de mest MYSIGA platser.  och ändå är det jag som tar kort på mig själv med mobilkameran.

vin med maja och popdakar

förkyld i agnes halsduk (förresten: AGNES, VAR ÄR DU?)

igår var jag bäst ingen protest och skrev godkänt på teoriprovet! ja och så fyllde klara år och hon fick en såndär fin klänning från american apparel från mig och sofie. blir så less på.. samhället(?) för att det fått mig att bli trött på american apparel innan jag ens varit inne i affären. har blivit så pumpad av information och åsikter från folk som hypar eller hatar. har inte ens hunnit ta ställning till om jag gillar kläderna. men det gör jag väl antagligen om det är samma som på internet, vanliga basplagg fast lite dansskola? alltså sen kan man ju fatta att dissen kanske inte handlar om märket utan snarare är någonslags livsstilsdiss riktad till typen av människor som hypar saker som american apparel MEN man måste väl se det som vad det är? baskläder med lite dansskola. har inte tänkt så mycket på det här egentligen och var inte meningen att det skulle få så mycket utrymme

nu tappade jag tråden,

ps. åt fyra apelsiner och två citroner på en kväll den elfte september!  sen fick jag ont i magen.

ps 2. nu har det där oväntade som jag väntade på hänt. när jag loggade in på internetbanken såg jag att jag hade fått 461 kronor från jag vet inte alls var. stange things happen!!

i keep circle around you despite
i get burned everytime

ville inte vakna idag, men jag ställde klockan på nio för att försöka göra någonting konstruktivt. jag hatar livet idag. alltså jag brukar inte göra det men allt är så jävla. vad gör det med oss? sanning: jag är dålig på att ta tag i saker. sanning 2: ifall jag någongång försöker så krånglar allt.
någon har sagt att det ska vara lätt. faktiskt.
sanning 3: kan inte sova på natten för jag är rädd för att hjärtat ska stanna. tänker mycket på döden och på folk som har dött. på blixtrar som slagit ner, bomber som exploderat, sjukdomar som har spridits fast dom inte skulle. somnade med lampan tänd och teven på.
ibland säger folk i rökrutan: "känner du inte igen mig? vi var på dendär efterfesten men du var kanske väldigt full.." och då önskar jag att jag var tillräckligt full för att inte tycka att det är jobbigt att jag inte kommer ihåg. fast det är jag ibland inte.